Att designa snyggt är en sak. Att designa med finess är en annan. Det är visserligen ingen nyhet, men idag lade jag åter märket till att Googles Kalender har dagens datum i sin favicon. Ingen stor insats egentligen att göra ut 31 stycken favicons, namnge dem logiskt och leverera dem på rätt datum, men just den lilla detaljen ger en stark känsla av en genomarbetad tjänst, där personerna bakom tänker ett steg extra.
Jag älskar processer och försöker hitta på modeller och verktyg som vi kan jobba med på byrån.
En av de återkommande begreppet som jag brukar lyfta upp MVP – minimal viable product. Kortfattat är det en produkt eller lösning som har exakt de saker som behövs för att kunna få ut den på marknaden och inget mer, och har sitt ursprung produkttestning.
Genom att ta fram något, som en testpublik av early adopters kan tänka sig att använda (trots en rustik finish) kan man samla in feedback i form av nyuppkomna scenarion och önskemål om features från dessa. När man får in den infon prioriterar man den efter mest-värde-för-kund och jobbar vidare i iterationer, som leder till nya releaser av produkten.
Resultatet är att man tar fram features som faktiskt behövs och man snabbt identifierar vilken kunskap som är relevant för att produkten ska mogna. Biggest bang for the buck kan man säga.
När det kommer till tekniska lösningar som stöttar vårt arbete är mina early adopters oftast byrån eller någon av våra kunder, men principen funkar bra. Istället för att tänka stort börjar man tänka litet och därefter på hur man kan skala det.
Jämför det gärna med mobile first-approachen när man bygger responsiva sajter: Genom att tvingas in i det lilla formatet, måste man som designer eller redaktör identifiera vad som är absolut viktigast för just den sidan och dessutom hitta det enklaste sättet att få navigationer och andra funktioner att rulla.
Kortfattat kan man säga att MVP är en kärnfull lösning, som genom feedback (och lite prioriteringar) formar och utvecklar sig själv.
Liggande under täcket i feberyror ser jag mig själv säga på chatten ”det är lugnt, jag bloggar idag, gå ni på aw och representara, jag har ändå inget för mig”.
Lite symboliskt blir det här sista inlägget trots allt. (Jag tror det är sista inlägget innan vi når blogginlägg 100 i #blogg100, har inte så bra koll efter att ha varit lite off i ett par dagar.) Symboliskt som i att det här är ännu ett inlägg där vi tvingar oss att kräma ur oss ett blogginlägg. Det har varit en del sådana inlägg under de här 100 dagarna ska erkännas. Hade viljan varit fri hade vi inte bloggat 100 dagar i sträck, det är jag ganska säker på.
Å andra sidan, innan #blogg100, då viljan var fri, var vi helkassa på att blogga – inte värdigt en byrå som heter Bloggbyrån. Så vi är nog ganska överens om att hela det här rejset varit bra för oss och att vi förhoppningsvis kommer hålla uppe tempot hyfsat i alla fall under de kommande 100 dagarna.
Nu ser det tyvärr ut som att flera av oss kommer att vara i ett land öster om Albanien för att undervisa i sociala medier när hela blogg100 avslutas den 13 maj på Historiska Museet. Lite synd såklart, det hade varit en perfekt avrundning på 100 ibland ganska kämpiga dagar.
Tack Fredrik Wass för att du drog igång det här. Även om vi mer än en gång ställt frågan rakt ut i luften på kontoret ”någon som har ett blogginlägg på gång?” och frågan mötts med en kompakt tystnad, är vi glada att vi klev på. Och orkat hänga i.
De här 100 dagar som gått kommer att göra oss till en bättre byrå lång tid framöver, det är vi rätt säkra på.
”De finns överallt därute. Ambassadörerna. Glada, sociala och nöjda människor som faktiskt är beredda att göra delar av ditt jobb, bara du letar upp dem och ger dem lite kärlek.”
Så inleder Hanna Kastås sitt inlägg ”Vilka är era sociala medier-ambassadörer – och vad gör du för dem?” på Social Business-bloggen idag. Och ska du ta en enda paus från demonstrationer och solstrålar eller vad som nu lockar en första maj som denna, så tycker vi du kan lägga den på att läsa Hannas korta men kärnfulla text.
Eftersom vi själva allt som oftast försöker banka in vikten av ambassadörskap och inte minst vikten av att vårda relationen med sina ambassadörer, blir vi glada av att se fler vara inne på samma spår, och dessutom ha kloka råd till dem som vill och/eller borde haka på det.
Idag var det halvdag för de flesta och vi höll nästa på att glömma dagens inlägg. Men i sista sekund kom vi på att vi inte tipsat om Doves senaste kampanj än, så det får bli dagens post.
Fin som attan och kul med varumärken som tar på sig rollen som de sunda idealens förkämpe.
Jag var hyfsat impad när jag såg demon av Google Now för något halvår sen, men har inte hunnit testa den mer än på någon Android-polares mobil. Min Android orkade jag inte uppdatera till Jelly Bean, Androids senaste OS som har haft Google Now inbyggt ett bra tag nu. (Eller… jag liksom prioriterade bort det. Orka sitta och meckla om man inte behöver). Jag var dock liiiite avis på androidanvändarna.
Men idag kom en glad nyhet. Google Now kommer med den nya uppdateringen av Google-appen på iOS, så nu har jag både den i luren såväl som i paddan.
Så vad är grejen med Google Now?
Det mest imponerande är väl röstsöket. Visst, liksom alla röstsök funkar det nästan och ger en nästan vad man vill ha. Men att känna sig lite skönt Sci-fi när man ska leta upp en grej är ruskigt kul. Visst, det är inte riktigt Siri, men hon har sina fel och brister hon med.
En annan del är ”korten” med dina nästkommande möten, info om närliggande kollektivtrafiks avgångar och det obligatoriska vädret (hade aldrig riktigt greppat grejen med det förrän jag, via mitt gmail-tema, upptäckte att det snöade ute – innan jag sett det genom fönstret).
Google Now plockar även info från din gmail, dina google-kalendar, kart- och webbsök, och levererar den mest relevanta informationen till dig vid rätt tillfälle. (Låter lite creepy, men jag gissar att man kommer få ett sjätte sinne och på något vis känns det som ett rättvist byte).
Slutligen: Designen. Det är en ruskigt trevlig användarupplevelse att flippa bort sina ”kort” med fingrarna lite nonchalant. (Med två fingrar om man så vill). Ljuddesignen för röstsöket känns lagom mjukt (även om resten av byrån undrade om den funkade med lurar under tiden jag testade den).
Jag tror det här kan bli en av de första dashboards som jag kommer att använda, men det kan bara tiden utvisa.
Vi var på Medieinstitutets avslutningsevent i torsdags. En av talarna var Micael Dahlén, ekonomiprofessor vid Handelshögskolan i Stockholm, som bland annat skrivit boken Nextopia.
Nextopia är skriven 2008, så jag har läst den förut och minns när jag nu läst om den att jag reflekterat kring den tidigare. Skillnaden var att just då var jag anställd, nu driver jag egen byrå.
En av bokens huvudteser är att vi lever i ett Förväntningssamhälle där ”våra liv, våra affärer och vår kärlek är kopplade till våra förväntningar på framtiden”. Vi lever i Nextopia, där nästa dejt, nästa jobb, nästa sak vi köper kommer att vara det bästa vi varit med om.
Nuet är den minst lyckliga tiden (möjligtvis med undantag om man är nyförälskad eller nyss vunnit en miljon på Lotto, men det är ju snabbt övergående kickar). Faktum är att både det man varit med om tidigare och det man förväntar sig få vara med om upplevs som en lyckligare period än det man upplever i nuet. Men det är i förväntningen på det som kommer som de verkliga kickarna finns. Det kommer alltid något som är bättre och det är så vi förväntar oss att det ska vara.
En annan spännande insikt från boken är att i Nextopia verkar det som att tre månader är den längsta period en människa kan vara lycklig. Efter det börjar allt bli lite grått och som vanligt igen. Något måste hända, något man kan se fram emot och hämta livsglädje och energi från.
Så om alla jagar något där framme där den verkliga lyckan finns, hur påverkar det människor på en byrå, och inte minst, de som driver den? Här släpper jag boken och formulerar några egna tankar.
Vad är det som ger människor på en byrå kickar? Well, det kan ju vara en rad saker, men för att de ska förändra något på byrån måste det vara relativt stora händelser. Om jag går till mig själv och de perioder där jag befunnit mig på en och samma plats en lite längre tid så finns det inget värre tillstånd för en byrå än när man upplever att ”det lunkar på”. Inget är riktigt fel, men det känns tydligt att energin saknas i väggarna.
Säg att byrån haft en lyckad julfest, men mellan december och april har inget särskilt hänt. Inga nyanställningar, inga nya kunder som kommit in, ingen byråresa, inga projekt som varit särskilt lyckade har firats. Allt har varit som vanligt – och det känns i väggarna. Byrån går på tomgång.
Jag kan lova att innan juli har någon sagt upp sig och någon kund har lämnat byrån, för att ”det känns som det saknats energi”.
Jag tänker på ett stycke vi har i vårt byråmanifest som nyanställda får när de börjar hos oss, som handlar om pengar.
Pengar – och vad de kan göra för oss
Att tjäna pengar kan aldrig vara målet. Pengar är en konsekvens av att vi gör ett bra jobb, om och om igen. Om byrån tjänar pengar är det ett resultat av att någon trott på oss och litar på att vi kan hjälpa dem att lyckas. Pengar är något vi jobbar hårt för men håller löst i, särskilt om vi hittar något kul att spendera dem på.
Särskilt det där sista är något som aktieägare i ett stort bolag (för att inte tala om offentlig sektor) skulle rysa inför att höra: ”Pengar är något vi jobbar hårt för men håller löst i, särskilt om vi hittar något kul att spendera dem på”.
Men jag tror att det måste vara så. För att möta en byrås förväntningar på framtiden måste det spenderas. Inget liv i lyx nödvändigtvis, men att leva upp till förväntningar kostar pengar, eller rättare sagt, för att leva upp till förväntningar i Nextopia måste det investeras.
När jag tänker tillbaka på vårt senaste år så inser jag att vi har varit alldeles för dåliga på att fira våra segrar. Vi har klarat att peppa varandra och skapa förväntningar på framtiden som håller oss vibrerande och levande, men nu när vi växer måste vi ta mycket större hänsyn till att lyckan på en byrå är kortvarig. Har det inte hänt något stort de senast tre månaderna måste vi hitta på något. Så vi tänkte börja vår resa i Nextopia med en byråfest i maj (any takers?). Inte minst för att vi själva behöver det. Och så måste vi ha en plan för vad som händer i augusti, november och mars.
Jakten på kickar i Förväntningssamhället. Det är nu den börjar.
Jag både skäms och är stolt över att jag tippade fel men rätt om årets Guldäggsvinnare i pr-klassen, ToolPool, av den fascinerande breda byrån The Fan Club i Malmö. Bred säger jag för att det inte var länge sedan de vann Guldägg i den hyfsat icke-digitala kategorin Tidningsannonsering för Sydsvenskan-kampanjen ”Kom närmare”.
Och medan det starka blosset från Volvos The ballerina stunt snabbt brinner ut så fortsätter ordet att spridas till fler och fler varefter som människor bokar upp sig på gratislån av verktyg och sprider det i sociala medier.
Juryns motivering: “En handling säger mer än tusen ord. Därför är handlingar avgörande för relationer, dialog och uppmärksamhet. Men framför allt är handlingar avgörande för värdeskapande. I en tid då kommunikation blir en naturlig del av företag och varumärkens erbjudande måste vi i kommunikationsarbetet söka de handlingar som ligger nära affären. Handlingar som utvecklar affären. I synnerhet om det är en liten affär på en tuff marknad. Tack ToolPool för ert goda exempel! Grattis Malmö Järnhandel och The Fan Club”.
Eftersom vår kodavdelning sitter och…kodar, får copyfabriken rycka in och bjuda på l33tkonfetti (det är i alla fall utvecklarna hos oss mer än värda efter den gångna veckans jobb).
Här tre kodkarameller att suga in helgstämningen med, men har du fler på lager så ge oss gärna tips!
1. Instacode
Taglinen ”so underground, it hurts” säger egentligen allt. Instagram för kod helt enkelt, där man i sann utvecklaranda loggar in med…precis, Github.
Ja, den här sajten känner väl varje utvecklare med lite humor och självrespekt till, men känns också därför helt nödvändig att plocka med. Denna ”webcomic of romance, sarcasm, math, and language” består alltså inte renodlat i humor relaterat till kod. Men det krävs onekligen en särskild sorts hjärna för att förstå och roas av de seriestrippar som bjuds.
Och så en bubblare
För att Nyan Cat aldrig upphör underhålla oss (och för att vi Bloggbyråare huserar hyfsat nära Hornstull).
”Vi är så galet stolta! Över vår förening och över dig som stöttat vår kampanj Anti scampi. Idag har nästan alla stora matkedjor slutat sälja odlade jätteräkor. De flesta receptsajter har tagit bort sina scampirecept. Och hundratals restauranger har raderat räkan från menyn. Det innebär att vi tillsammans har räddat tropisk skog och människoliv i andra länder.
Så tack för hjälpen med räkan! Och bli supergärna medlem i Naturskyddsföreningen för 24 kr/mån. En bättre like kan vi inte få. SMS:a Medlem till 72 900, så fortsätter vi miljökampen tillsammans.”
