Bloggbyrån gör just nu sitt återinträde i vardagen efter helgens intensiva och högintressanta SSWC, och visst är det som många säger: det är när man står på tunnelbanan konstigt att inte kunna hoppa på vem som helst och bara inleda världens bästa samtal om ens hjärtefråga och veta att det förmodligen kommer sluta med antingen en otroligt viktig insikt eller ett direkt samarbete.

Man märker att uppmärksamheten kring konferensen dessutom växt: att Tomas Mattson reagerade på Björn Jefferys mediehussession och att Kinga Sandens lysande tal uppmärksammades (skevt, men ändå) av Svenska Dagbladet är bara två av de många spotlightsen evenemanget fått. Det hela leder till en misstanke om att det som händer på Tjärö varje år börjar växa från en intern angelägenhet till en viktig smältdegel för åsikter och insikter kring det snabbast växande och mest dynamiska affärs- och kommunikationsområdet just i Sverige.

Men i år är det fortfarande övervägande just en intern angelägenhet. Det belyses av den eviga käpphästen twitterelitdiskussionen, som återigen blossade upp i en hätsk men inte särskilt konstruktiv session i ämnet, samt av den intressanta men tyvärr inte heller konstruktiva session om huruvida dagens sociala medie-experter ska ta steget ner från tronen till förmån för yngre och mer uppdaterade förmågor. Den förra snöade in, och den senare vågade aldrig ta steget till en ordentlig slutsats.

I år är SSWC en intern angelägenhet, ett kreativt Mekka för alla som är intresserade av sociala medier. Men nästa år kommer det förmodligen inte vara det längre. Att vi befinner oss i en brytningspunkt illustreras med all önskvärd tydlighet av uppmärksamheten som Morris Packers digitala självmord renderade.

När Morris beslöt sig för att ta ner såväl sitt Twitterkonto som sin Facebookprofil gjorde han ett statement kring profileringen vi som bygger mycket av vår kommunikation via en eller två personligt definierad kanaler på. Vad händer om megafonen tas ifrån oss? Vad betyder våra upparbetade relationer om forumet tas bort? Och framför allt: är vi verkligen så viktiga för våra fans att de kommer fortsätta bry sig, även efter att ens twitter tystnat?

Han satte således fingret på en viktig poäng, men frågan är om den motsvarar uppmärksamheten utspelet fick. Christopher Laurin upprördes när Morris vid tvåtiden på lördagsnatten inte förklarade sitt självmord med mer än några semidramatiska formuleringar, och lade på Emanuel Karlsten ansvaret att få ut en motivering genom att ladda upp den film han spelat in på samtalet som föregick deaktiveringarna.

Här krockar dock den privata sociala tillställning som SSWC är för de deltagande med den makt och utvecklingkapacitet som de icke närvarande anar och vill ta del av. Att kräva nyktra och samlade rapporter från en efterfest mitt i natten en lördag fungerar naturligtvis inte, men suget efter information är förståeligt. Frågan är hur vi ska kombinera de två behoven i SSWC:s steg över från informell brainstorming till tongivande toppmöte, så att såväl de närvarande som de frånvarande kan bli nöjda.

Alla måste få besöka och beskriva SSWC, såväl då som efteråt, som de vill. Man kan inte välja bort att åka dit men ändå förvänta sig fullgod koll på allt som försiggår. Men allt eftersom att fler och fler viktiga band knyts och stora steg tas, allt eftersom att SSWC växer och börjar bli något mer än bara en intern fest, måste vi också förstå att informationen måste ut.

Hur det ska lösas är svårt, men hårdare nötter har knäckts, och vi har ett helt år på oss att förbereda oss för nästa tillfälle då Sveriges vassaste sociala media-användare samlas igen. En session, någon?