I dag på måndagsmötet kom vi att spinna iväg i en rolig diskussion kring annonsering på nätet och hur vårt banneruniversum skulle kunna se ut med andra typer av lösningar. Nu går jag inte vidare in på var de tankarna – vilda, flummiga och inte riktigt färdigtänkta – tillslut mellanlandade. Men den kreativa spånstunden förde oss så småningom in på Brasilianska São Paulo, ”den annonsfria staden” (jag råkade nämligen se något om den, någonstans, någon gång i helgen, så det föll sig lite naturligt att jag skulle komma att tänka på den).

2007 beslutade nämligen São Paulo, förstås inte helt konfliktfritt, för att förbjuda all utomhusannonsering i staden, inklusive ”trafikreklam” – ett förbud som fortfarande gäller och om man ska tro den fakta som finns att googla fram, är ett som majoriteten av stadens invånare stödjer.

Det här sätter igång många intressanta tankar (utöver den första givna – hur skulle min egen stad se ut, helt befriad från kommersiella budskap, och hur mycket skulle jag verkligen tänka på det, det vill säga hur hemmablind har jag blivit för hur mycket budskap som jag varje dag i själva verket promenerar och åker förbi?).

Ur ett marknadsföringsperspektiv tänker jag att kan du, framför allt som som lokal aktör, inte exponera dig i utåt i området där människorna du vill nå spatserar/rullar fram, blir det än viktigare att det du erbjuder verkligen håller kvalitet, och att dina kunder verkligen får anledning att själva sprida ordet om dig. Det vill säga, word of mouth (på och utanför nätet) måste bli än mer viktigt. Och i vanlig ordning, vill du att folk ska tala väl om dig måste de också ha anledning att göra det – du måste alltså verkligen ”do good shit” (där har vi det, kvaliteten), för att använda ett slitet men ännu bra uttryck.

Nu har ju varken jag eller resten av min byrå någon övertro på reklammediet, i synnerhet inte på utomshustavlor. Samtidigt vet vi ju att budskapen vi exponeras för, oavsett var det sker, sällan går oss helt obemärkta förbi (vilket väl senast SL:s omtalade sommarkampanj är ett lysande exempel på). Och enligt Reklamrapporten 2012 från Sveriges Annonsörer och Novus Opinion är endast 18 procent av svenskarna i dag positivt inställda till reklam (2005 var motsvarande siffra 44 procent). Som de sammanfattar det där: ”Reklamtröttheten ökar hos svenska folket”. Samtidigt matas vi med statistik om att allt fler värdesätter de omdömen våra vänner ger olika företag, produkter och tjänster och att det är dessa rekommendationer som i allt större utsträckning styr våra köp.

Så ja, med de parametrarna i bakhuvudet blir det än mer intressant att visualisera den stad man lever i, i mitt fall Stockholm, helt fri från utomhusreklam. Det vill säga, i mitt fall, såväl H&M-gigantplanscherna på Stureplan som den lilla skylten som annonserar för sushin under min lägenhet, i tunnelbanegången på Gärdet. Hur det skulle påverka mig och mina medkonsumenter, och hur det skulle påverka dem som vill sälja oss sina produkter och tjänster.

Som medborgare av det uppenbarligen sjunde mest reklamtäta landet i världen, är det klart en måndagstanke som frestar att se förverkligad.