I dagarna har det – nästan lite ironiskt får man väl lov att säga eftersom innehållet delvis vänder sig mot arenan där den delas, men kanske just därför också extra effektivt – spridits en film på Facebook och andra webbsociala forum, med syftet att få oss att stanna upp. Och framförallt titta upp, från skärmarna som stjäl våra liv, vilket Gary Turk i sin spoken word-video nedan vill framhäva.

Hyllat.se hyllar den som ”ett av de viktigaste budskapen i vår tid”. Men Gary är knappast den första att föra fram den här typen av budskap.

Senaste tiden har jag sett flera filmer av liknande karaktär cirkulera i mina flöden. Och likt många andra får de mig, precis som det är tänkt, att stanna upp och reflektera. Inte bara i min ensamhet, utan också tillsammans med bland annat kollegorna här på byrån.

Som Bloggbyrå, ett gäng som jobbar heltid och helhjärtat med att hjälpa människor bli mer sociala, kommunicera mer genom kanaler som Facebook, Twitter och bloggar med visionen att ”alla företag och individer ska bli en naturlig del av den sociala webben”, är det givetvis en inte helt enkel fråga – den om sociala medier gör oss mer sociala, eller om skärmarna i själva verket skärmar av oss från våra liv och de människor vi vill ska ta plats i dem.

Så rakt på sak – gör sociala medier oss anti-sociala?

Ber du mig svara kort, spontant och entydigt är svaret nej. (Och detsamma skulle jag säga gäller för vem som helst här på byrån du frågar under samma förutsättningar).

Men givetvis, likt allt som upptar vår tid och våra tankar och som påverkar våra beteenden och relationer, är det något vi bör och behöver reflektera kring. Vad gör det här, som vi ägnar oss så mycket åt, med oss? Är det vi gör framförallt lustfyllt? Eller finns det stunder då vi känner att det lustfyllda drabbar oss själva eller andra runtomkring oss?

När vi diskuterat här på byrån har tankarna som spillts osorterat sett ut ungefär så här:

Ja, det är lätt att stirra sig blind på sin skärm…

…känna pressen och behovet av att uppdatera och hålla sig uppdaterad. Och precis som vi behöver försöka hitta en sund relation till all annan konsumtion och aktivitet, behöver vi hitta ett sätt att förhålla oss till våra skärmar och vår aktivitet i sociala medier, så att den varken går utöver vårt eget eller andras välmående, våra liv och gemensamma respekt.

På en middag kanske vi inte behöver kolla av våra flöden varannan sekund och delta i konversationer som inte äger rum vid just det middagsbordet. Det är ju så lätt sagt och svårt gjort att bara låta mobilen ligga. Men kanske behöver vi lite oftare aktivt jobba emot behovet just där och då. Inte sätter vi oss och mitt i en middag och ringer upp en kompis och undrar hur hen har det på sin middag och vad som händer där, det vore ju helt respektlöst mot människorna runt det bord vi fysiskt sitter vi. Lite likadant kan vi tänka kring att via sociala medier ”bara kolla vad kompisarna gör”.

Däremot måste det på samma sätt vara okej att plocka upp sin device för att visa något som kan intressera fler vid bordet. Eller instagramma sin middag för att vi lever i ett samhälle där vi vant oss vid, och gillar och gillas av andra, att dela med oss av det vi gör. Men kanske behöver vi inte äta hela måltiden genom telefonen (och faktiskt går det oftast minst lika bra att lägga upp bilden när måltiden är slut).

På samma sätt kanske vi ska fundera över vad som i längden ger oss mest – att insupa en konsert med alla sinnen, fullt ut i stunden, eller uppleva den genom sin telefon för att man ska kunna ha ett hyfsat blink-och-brus att återvända till i efterhand.

Använd hjärnan, även om den har fel

Bara för att vi via internet kan ta reda på i princip vad som helst, när som helst och få rimliga fakta direkt på bordet via exempelvis Wikipedia, betyder det kanske inte att vi nödvändigtvis behöver döda alla spekulationer med hårda fakta. Det vill säga, det finns ett värde i att ha en diskussion, att resonera, att sätta sina kunskaper och sin tankeförmåga på prov ibland, testa teser tillsammans med andra.

Det finns alltid någon, har vi kommit fram till, som gärna snabbt slänger sig på telefonen för att kolla hur något ligger till. Ibland är vi kanske till och med den personen själva.

Men kanske behöver vi inte alltid ha så bråttom, kanske kan vi till och med våga hejda en mobil faktafanatiker, till förmån för värdet av ett gott resonemang.

Det inkluderar även de gånger då resonemanget helt går ut på att till slut komma fram till hur något ”egentligen ligger till” (vad något betyder, hur gammal en viss person är, när och var en viss händelse tagit plats eller vad som nu upptar sökandet efter klarhet), och då de inblandade är, eller längs diskussionens gång blir, fullt medvetna om att ingen i gänget sitter på det riktiga svaret.

Ta teknikstressen på allvar – lär dig vad som funkar för dig och dem omkring dig

Teknikstress är i allra högsta grad något som finns mitt ibland oss, och vid olika tillfällen och på olika sätt drabbar oss envar. Den ser förstås olika ut för olika individer – vad som stressar mig kanske är lustfyllt för dig och vice versa. Men det är bra att stanna upp och tänka på vad som stressar just en själv (eller sin omgivning så att vi kan anpassa vårt beteende till att inte drabba dem som står oss nära – att vi som i många andra fall kan kompromissa våra egna beteenden i deras närhet om det vi gör stressar dem).

Och vi måste kanske bli bättre att tala om för människorna bakom de tjänster vi använder, vad det faktiskt är som stressar oss, så att de kan bli bättre på att utveckla och anpassa dem efter våra behov. Eller i alla fall ge oss valfrihet när det kommer till olika funktioner.

Till exempel att det på Facebook alltid visas om och när jag sett ett visst meddelande. Det har vi efter gemensamma samtal konstaterat är något som stressar oss alla på byrån då och då. Och som tvingar oss till ”komma-runt-tekniken-beteenden” som att inte klicka oss in på vissa meddelanden (bara läsa det vi kan via den lilla rad vi ser utan att klicka på det) för att vi inte vill känna pressen från avsändaren att hen vet att vi läst och snabbt kan förvänta sig ett svar*. Tänk om Facebook bara kunde ge oss alternativet om vi ville ge ifrån oss ett ”läskvitto” eller ej, så att vi som stressas av det slapp sitta och försöka ”lura tekniken”, i grunden säkerligen främst utvecklad av välvilja för oss.

*Samtidigt påpekar till exempel Rasmus att han alltmer börjat använda sig av videomeddelanden och videochat, just för att han vill göra sig kvitt lite av den där tryggheten och ”gömma sig bakom-friheten” som digital kommunikation ofta kan ge oss. Att vi alltid kan gömma våra verkliga reaktioner, ge oss själva tid att tänka ut helt korrekta och välformulerade svar och sällan bara kastar oss in i samtalen. Att vi i sociala medier liksom alltid kan förmedla den bild vi vill av oss själva, som för somliga kanske stämmer helt överens med dennes verklige jag, men som för de flesta av oss – i alla fall tidvis – är en förhärligad eller åtminstone annan version av oss själva.

Vi skulle inte vilja vara utan sociala medier. Eller våra mobila enheter.

Nästan alltid berikar de våra liv, och våra relationer. Vi har fått och håller kontakt med många fler individer på ett sätt vi omöjligt skulle ha gjort för några år sedan. Att vi kan sms:a (eller FB:a/Twitter-dm:a, snapchatta eller vad vi nu väljer) någon som har det svårt – som vi kanske inte känner tillräckligt väl för att bara åka över eller ringa till, och där vi skulle vara osäkra på om vi stör om vi gör så, men som vi genom ett textmeddelande ändå kan visa att ”jag finns här och jag tänker på dig, bara så du vet” – är väldigt mycket värt. Där är tekniken snarare befriande än pressande, oavsett man är personen som skickar eller får det sms:et (eller i vilken form direktmeddelandet nu sker).

Samtidigt behöver vi, kanske mer aktivt än någonsin tidigare, träna oss på att vara i nuet. Carpe diem är förmodligen tidernas mest uttjatade och klyschiga citat, men samtidigt kanske ett vi verkligen behöver börja ta på allvar igen. Om än inte bokstavligt. Tvärtom. Att fånga dagen, fånga ögonblicket, behöver (och bör) inte alltid handla om att fånga det genom sin smartphone eller läsplatta och genast dela det med hela världen.

Och bara för att vi nästan alltid kan hålla oss uppdaterade på vad någon annan tycker, tänker, säger eller gör någon annanstans, behöver (och bör vi nog) inte alltid följa det som händer på den plats som inte är den plats och det sammanhang vi befinner oss i just då.

Samtidigt så ska vi komma ihåg att det här inte är något nytt. Det hör till att ifrågasätta det som upptar vår tid, våra tankar och det som påverkar våra beteenden och relationer. I synnerhet när det är aktiviteter, tankar, beteenden och relationspåverkare som blir så kollektiva, så snabbt. Och det är sunt. Det är ju det som bland andra saker gör människan unik. Att hon samtidigt som hon för sin egen utveckling framåt kan reflektera över den. En vän i mitt flöde (faktiskt en av mina första riktiga ”internetvänner”, det vill säga en jag lärde känna via webben innan jag träffade hen fysiskt) delade, som svar på någon som just delat filmen ovan på Facebook, denna memifierade bild.

Den sätter saker och ting i rätt bra perspektiv kan jag tycka. I alla tider utvecklar vi något som delvis styr och styr om våra beteenden. Som många gånger är lustfyllt, meningsfullt och som berikar våra liv. Men som också är något vi ständigt måste reflektera kring och hitta våra egna, både gemensamma och individuella sätt att förhålla oss till. Och ungefär så resonerar jag och (på det stora hela) Bloggbyrån med mig, kring sociala medier och de skärmar varigenom vi upplever dem.