Jag kan aldrig minnas att jag drömt om eller ens velat bli journalist. När jag insåg att jag hade en talang för att skriva, eller kanske till och med ett livsbehov av att uttrycka mig i skrift, var det ett annat yrke som fångade mig: copywriter på reklambyrå.

Men jag har alltid beundrat journalister. Det en duktig journalist har och som jag alltid har fascinerats av är patoset, engagemanget och viljan att aldrig ge sig. I min värld är journalister godhjärtade, kloka, starka och passionerade människor som har en av våra allra viktigaste samhällsfunktioner. Därför blir jag så ledsen och desillusionerad av den senaste debatten kring vad som hände vid Gräv2013 i Göteborg. En bra sammanfattning av händelsen har Fredrik Wass skrivit på Bisonblog

Det mesta jag läst och sett känns … vad ska jag säga … ofräscht. Unket. Att Täppas Fogelberg som exempel nedlåtande kallar Sofia Miriamsdotter (som vann Stora Journalistpriset i kategorin Förnyare 2011 för #prataomdet) för ”förvirrad Bloggerska” gör mig så j***a förbannad över det patetiska försök till härskarbeteende som det är.

Jag hoppas att alla kloka och beundransvärda journalister kan hjälpa mig att få tillbaka lite av det förtroende som fick en kraftig törn i den pinsamma debatt som varit. Vi behöver en vass journalistkår som människor respekterar. Vilka ska annars skriva det där extra debattinlägget, ringa de där 20 extra samtalen, gräva lite djupare och sätta en mikrofon i ansiktet på en person som verkligen är värd det och behöver ställas till svars?

Hur Fredrik Wass skulle se på debatten var för övrigt inte så svårt att förutse. Vad Sofia tyckte visade hon tydligt på plats i Göteborg. Fredrik och Sofia är just sådana personer som bra journalister är i min värld: godhjärtade, kloka och starka. Jag hoppas att det är den typen av journalister som kommer att dominera debatten framöver.

Journalister som ni behövs för att yrket ska fortsätta att omtalas med respekt av kommande generationer.

Grav 2013(?)