Det bör rimligtvis finnas två läger i den här Black-kampanj-historien. Det brukar finnas två läger i uppmärksammade kampanjer. Reklam måste beröra, och då finns det alltid några som hyllar och andra som dissar.

tommy_nilsson_blac_1017696c

Jag har mest sett ett lägers åsikter, att den inte är bra. Niclas Deeped Strand skrev ett välskrivet och nyanserat inlägg som man kan sammanfatta med ”Jag tror inte på att reklam och pr ska använda lögnen som metod.”

Björn Mellstrand på JMW har skrivit ett par inlägg, här och här och är inne på samma spår: ”Om man bygger en historia på en lögn så innebär det ett stort risktagande.

Mattias Ronge skriver i sitt inlägg: ”Att göra en stunt där man lurar miljontals människor för att få uppmärksamhet för en vara eller tjänst är motsatsen till att skapa ett verkligt engagemang.

Jag har inte sett någon ge sig in i debatten och försvara Black-kampanjen. Det kan vara en slump, jag kanske hade mycket att göra de dagarna och var lite offline, men i mitt flöde ser det ut som att människor är överens om att det inte var en bra kampanj.

Pr-människor menar att den här typen av kampanjer försvårar det långsiktiga arbetet och skadar relationen mellan pr-byrån och journalister. Andra (reklambyrån kan tänkas) tycker förmodligen att den massiva uppmärksamheten är det enda viktiga.

Relevans är en bedömningspunkt i reklamtävlingen Guldägget. Budskapet ska vara relevant för både avsändaren och mottagaren. Jag tycker att om det hade varit (som det spekulerades i början) AIK som stod bakom kampanjen hade det varit mer relevant än Marabou. AIK:s färg är svart, kampanjen inför allsvenska premiären hette ”Paint it black” och Tommy Nilsson är en stark AIK-supporter, så det hade varit mer relevant att kampanjen kom från AIK än Marabou.

En klok reklamare (tror det var Jan Cederqvist) sade: ”Reklamen blir som man är ungefär”. Och det är väldigt sant. Idéer kommer ur de värderingar man själv bär på. Jag tror att alla som tittar tillbaka på sin karriär ser ett mönster, där idéerna fungerar lite som en spegel av en själv. Så betyder det att kreatörerna på Forsman & Bodenfors i största allmänhet går igång på att lura folk? Nej, det tror jag inte, men de tycker uppenbarligen inte att sanningen är viktig att utgå från när man gör en kampanj.

Själv så tror jag inte att jag, eller vi på byrån, skulle kläcka idén till en sån här kampanj. Eller, vi skulle kanske kommit på idén, men jag tror inte vi hade varit stolta över den. Det spelar ingen roll hur många BBC:s, CNN:s och morgonsoffor som hade rapporterat om den. Det var en oskön idé. Den skulle inte ha lämnat skissblocket i vårt konferensrum, det är jag övertygad om. Det är en hårfin, men för mig väldigt tydlig skillnad på att luras och att luras med charm och stil. Nova Barakel var en påhittad figur i en oskön kampanj som bara lurades. Den var platt och lämnade bara en dålig eftersmak hos dem som insåg att de blivit lurade. Studio Totals kampanj Black Ascot lurades, men med stil.

Men som försvar för Nova Barakel-kampanjen kan man säga att det var i de sociala mediernas begynnelse. Man kan ju tycka att någon borde ha lärt sig något med åren. I så fall hade Marabous kampanj inte genomförts på det sätt den gjordes.