Något som intresserade mig redan i gymnasiet var att två personer kunde dra exakt samma skämt men uppfattas på två helt olika sätt. Den ena som rolig och den andra som konstig. De psykologiska processerna bakom detta sociala fenomen kan jag inget om, men det verkar som att hjärnan behöver rätt mycket kunskap om avsändaren för att förstå exempelvis ironi. Skratt fyller också en social funktion och vi kan börja garva åt saker som vi egentligen inte tycker är roliga, men vi gillar den som dragit skämtet.

Ett-gott-skratt-forlanger-livet

Ett exempel på att vi behöver ”känna” skämtaren för att förstå skämtet är att komiker oftast inte lyckas få publiken att kikna vid sitt första framträdande eftersom åskådarna inte vet hur han ska tolkas. Man kan känna igen samma sak från teatern – det tar en stund för publiken att komma in i pjäsen och acceptera att historien utspelar sig på ett skepp och inte en scen.

Idag har nästan alla någon form av helt digital relation så som chattkompisar eller bloggare man följer. I vilket fall  tar det betydligt längre tid att skapa en social fingertoppskänsla när man inte har tillgång till kroppsspråk och oral tonalitet.

Ett gammalt problem 

alcante de brahm

Detta problem uppmärksammades redan på 1800-talet av den franske poeten Alcanter de Brahm (alias Marcel Bernhardt) som såg att ironi var svårt att förmedla i text. Alicanter skapade ett spegelvänt frågetecken och försökte få det att börja användas av sina kollegor men utan större resultat.

I modern tid har det gjorts flera försök att få internet att börja använda symboler för att markera humor i texter.

sartalicslogoJag kommer själv ihåg hur jag 2011 snubblade över en grupp designers som hade skapat en sarkasm-font de kallade Sartalics. Det gick dock inget vidare för dem och fonten har idag utvecklats till att vilket typsnitt som helst kan lutas 20 grader åt vänster för att räknas som en ”Sartalic”.

Det mest lyckade försöket stod företag Sarcasm Inc bakom och de fick 2010 medial uppmärksamhet för sin symbol Sarcmark. Symbolen kan närmast beskrivas som en snabel-punkt som skulle sättas framför ett sarkastiskt statement. Det skapades en plugin som gjorde att man kunde skriva det på datorn och gick att ladda ner på deras sida sarkmark.com, men det fungerade aldrig med vare sig paddor eller smartphones. Det stora hindret för Sarcmark var dock att Sarcasm Inc försökte kapitalisera på sin uppfinning och debiterade 2 dollar för sitt plugin. Endast ca 20 000 personer tyckte det var värt det och initiativet dog snabbt.

SarcMark2

För två dagar sedan postade jag en kommentar på Facebook-gruppen Vi på SSWC om att man borde använda ca-tecknet (≈) för att markera att det finns en dold komik i en text.

”Familjen har skaffat en hamster. ≈ Jag älskar den.”

”≈ Tack alla kollegor för två underbara år på reningsverket i Tumba.”

Posten fick hela 6 ”likes” och en kommentar. ≈ Revolution.

Jag tror att anledningen till att ingen (≈förutom jag) lyckats lansera sarkastiska fonter eller tecken ligger i att ett skämt som behöver förklaras inte blir roligt. Det roliga i ironi är att den ironiske gör ett påstående som inte stämmer med verkligheten eller sina egna värderingar. Vilket betyder att om vi inte känner skämtaren tillräckligt bra för att förstå motsättningen skapas aldrig någon humor.

Hur resonerar du kring digital ironi, behöver vi ett tecken för det? Eller är det helt enkelt värt att riskera missförstånd ibland före risken att helt ta död på det humoristiska?