Vi var på Medieinstitutets avslutningsevent i torsdags. En av talarna var Micael Dahlén, ekonomiprofessor vid Handelshögskolan i Stockholm, som bland annat skrivit boken Nextopia.

Nextopia

Nextopia är skriven 2008, så jag har läst den förut och minns när jag nu läst om den att jag reflekterat kring den tidigare. Skillnaden var att just då var jag anställd, nu driver jag egen byrå.

En av bokens huvudteser är att vi lever i ett Förväntningssamhälle där ”våra liv, våra affärer och vår kärlek är kopplade till våra förväntningar på framtiden”. Vi lever i Nextopia, där nästa dejt, nästa jobb, nästa sak vi köper kommer att vara det bästa vi varit med om.

Nuet är den minst lyckliga tiden (möjligtvis med undantag om man är nyförälskad eller nyss vunnit en miljon på Lotto, men det är ju snabbt övergående kickar). Faktum är att både det man varit med om tidigare och det man förväntar sig få vara med om upplevs som en lyckligare period än det man upplever i nuet. Men det är i förväntningen på det som kommer som de verkliga kickarna finns. Det kommer alltid något som är bättre och det är så vi förväntar oss att det ska vara.

En annan spännande insikt från boken är att i Nextopia verkar det som att tre månader är den längsta period en människa kan vara lycklig. Efter det börjar allt bli lite grått och som vanligt igen. Något måste hända, något man kan se fram emot och hämta livsglädje och energi från. 

Så om alla jagar något där framme där den verkliga lyckan finns, hur påverkar det människor på en byrå, och inte minst, de som driver den?  Här släpper jag boken och formulerar några egna tankar. 

Vad är det som ger människor på en byrå kickar? Well, det kan ju vara en rad saker, men för att de ska förändra något på byrån måste det vara relativt stora händelser. Om jag går till mig själv och de perioder där jag befunnit mig på en och samma plats en lite längre tid så finns det inget värre tillstånd för en byrå än när man upplever att ”det lunkar på”. Inget är riktigt fel, men det känns tydligt att energin saknas i väggarna.

Säg att byrån haft en lyckad julfest, men mellan december och april har inget särskilt hänt. Inga nyanställningar, inga nya kunder som kommit in, ingen byråresa, inga projekt som varit särskilt lyckade har firats. Allt har varit som vanligt – och det känns i väggarna. Byrån går på tomgång.

Jag kan lova att innan juli har någon sagt upp sig och någon kund har lämnat byrån, för att ”det känns som det saknats energi”.

Jag tänker på ett stycke vi har i vårt byråmanifest som nyanställda får när de börjar hos oss, som handlar om pengar.

Pengar – och vad de kan göra för oss

Att tjäna pengar kan aldrig vara målet. Pengar är en konsekvens av att vi gör ett bra jobb, om och om igen. Om byrån tjänar pengar är det ett resultat av att någon trott på oss och litar på att vi kan hjälpa dem att lyckas. Pengar är något vi jobbar hårt för men håller löst i, särskilt om vi hittar något kul att spendera dem på.

Särskilt det där sista är något som aktieägare i ett stort bolag (för att inte tala om offentlig sektor) skulle rysa inför att höra: ”Pengar är något vi jobbar hårt för men håller löst i, särskilt om vi hittar något kul att spendera dem på”.

Men jag tror att det måste vara så. För att möta en byrås förväntningar på framtiden måste det spenderas. Inget liv i lyx nödvändigtvis, men att leva upp till förväntningar kostar pengar, eller rättare sagt, för att leva upp till förväntningar i Nextopia måste det investeras.

När jag tänker tillbaka på vårt senaste år så inser jag att vi har varit alldeles för dåliga på att fira våra segrar. Vi har klarat att peppa varandra och skapa förväntningar på framtiden som håller oss vibrerande och levande, men nu när vi växer måste vi ta mycket större hänsyn till att lyckan på en byrå är kortvarig. Har det inte hänt något stort de senast tre månaderna måste vi hitta på något. Så vi tänkte börja vår resa i Nextopia med en byråfest i maj (any takers?). Inte minst för att vi själva behöver det. Och så måste vi ha en plan för vad som händer i augusti, november och mars.

Jakten på kickar i Förväntningssamhället. Det är nu den börjar.